Kalkbränning med ved, kalkmila
Man brände kalken i s.k. kalkmilor, efter kolmilans principer,  som var fem alnar höga och fyra alnar breda. I botten på fyren lade man in två kanaler med ved, ovan på varvade man skiffersten och kalksten. Man tände på veden och sedan fick det brinna i 2-3 dagar. När kalken var färdig bars den ut till stora kalkbottnar där den släcktes med vatten. Den var då helt gul i färgen. Denna osläckta kalk kan användas för desinfektion. Stoppa kolera och tyfusbakterier.
För att kalkstenen skall övergå till bränd kalk (osläckt kalk) så måste koldioxid (Kolsyra) drivas ur stenen. Denna process börjar när temperaturen är över 800 grader. All koldioxid får ej brännas bort, för då blir kalken värdelös. Efter tre dygns eldning kommer det att återstå mindre än 1% koldioxid i den brända kalken. När det tredje eldningsdygnet är till ända slutar man helt enkelt att stoppa in ved i ugnen så att elden slocknar. Därefter får ugnen stå och svalna i ett dygn innan man plockar ut den färdigbrända kalken, som då har förlorat nästan halva sin vikt och har blivit vit. För att kunna använda den osläckta kalken till murning eller målning måste den släckas.Detta sker genom att man under omrörning blandar ned osläckt kalk i vatten. När den börjar släckas sker en kraftig kemisk reaktion. Därefter har man erhållit släckt kalk. Rätt bränd kalksten ändrar inte volym vid släckning.

Kalkbränning med kol, kontinuerlig schaktugn
Vid första påfyllning av en tom
ugn var det viktigt att man gick rätt till väga. ”Första
iakttagelsen är att på sjelfwa ugnsbotten bilda ett litet hwalf
av kalksten”. På valvet lades ett lager kol och fyra gånger
så mycket kalksten, varefter kol och kalksten varvades
upp efter dessa proportioner.
Längst ned låg uttagsöppningarna där den
brända kalken rakades ut och skiljdes från askan.
Även denna tillvaratogs för övrigt och såldes som
gödningsmedel och som råmaterial till murbruk.
”- - - sedan ugnen kommit i jämn gång, så bör hela den
undre delen, räknadt ifrån ugnens vidaste del under dygnet
utgöra uttaget, som således hwarje 24 timme bör äga rum.
Efter ett sådant uttag bör ugnen hafwa satt sig eller sjunkigt
till vidaste stället, då ny fyllning genast göres efter samma
grund som äro föreskrifne för ugnens första fyllning”.
Ugnstemperaturen var vanligtvis 1100 grader och
hettan var ofta så stark att det brann i träskaften på
uttagsrakorna.

Bilden nedan visar Jonas Sundkvist då han bränner kalk vid sin kalkugn.
Stina Backlund och maken/fotografen Valter Strömgren hälsar på.
Tidpunkt är ca 1920-talet.

Kalkbränning. Om den vanliga kolsyrade kalken,
kalkstenen, utsattes för häftig upphettning, undergår
han en kemisk förändring, som låter honom efter upphettningen framträda med helt andra
egenskaper. Sker upphettningen i ett tätt tillslutet
rör, kommer kalkmassan i smältning och visar efter
afsvalning en stelnad kristallinisk massa, och
sannolikt har den i naturen förekommande marmorn på
ett liknande sätt, genom inverkning af stark hetta,
och ett motsvarande starkt yttre tryck, bildats af
den vanliga kalkstenen. Förefinnes ej ett sådant
yttre omgifvande tryck, utdrifves kolsyran som gas
och återstoden utgöres af ren kalkjord. Vid glödning i
ett tillslutet rör bortgår från kalkstenen visserligen
äfven en del af kolsyran, men blott så mycket som kan
samlas i röret tills ett visst tryck deri uppstått,
hvilket tvingar den ännu qvarvarande kolsyran
att bibehålla sin förening med kalken. Den rena
kalkjorden, den så kallade kaustika kalken, undergår
ej genom vidare upphettning någon förändring.
Bränningen af kalksten sker antingen i milor på
samma sätt som kolning af ved, eller vanligare i
dertill enkom för ändamålet uppmurade fasta ugnar,
kalkugnar. De senare skilja sig ofta till formen
från hvarandra, men kunna delas i två väsentligen
olika klasser, nämligen i sådana, som äro afsedda
för afbruten drift, der hvarje ifyllning afbrännes
för sig, hvarefter hela ugnen får afsvalna och den
sålunda brända kalken utrakas, samt i sådana, som äro
afsedda för oafbruten gång och der den råa kalkstenen
oupphörligt i mindre partier inmatas i ugnens öfre
öppning, på samma gång en del bränd kalk utrakas i
ugnens längst ned belägna sidoöppningar.

Det inre rummet af den periodiskt arbetande kalkugnen
är vanligen cylindriskt eller äggformigt. Sjelfva
eldstaden bildas genom uppresning af större, råa
kalkstenshällar, ofvanpå hvilkas hvalf den öfriga till
bränning afsedda kalkstenen uppstaplas, tills hela
ugnen blifvit fyld. Vanligen ha dessa ugnar ingen rost
och ställa sig således, hvad åtgång af brännmaterial
beträffar, mycket ofördelaktigt. Bränningen försiggår
på det sätt, att man i eldrummet först inför och
antänder ett lätt förbränneligt ämne, ris, ljung
o. d. Den härvid hastigt uppflammande lågan uppvärmer
så småningom kalkstenarna, hvarigenom det blir möjligt
att bibringa dem en högre värmegrad utan att de falla
sönder. Medelst påeldning uppdrifves hettan så, att
öfversta hvalfstenen i eldrummet blir hvitglödande;
härmed fortsattes i 36 till 48 timmar, hvarefter
ändamålet är vunnet. Hela ugnens innehåll af kalksten
har då vanligen sammankrympt med en . sjettedel af sin
ursprungliga volym. Kolsyran har af hettan i ugnen
blifvit utdrifven och bortgått genom ugnsöppningen,
hvarvid äfven de från eldrummet kommande bränbara
gaserna utströmmat, dervid bildande en låga, som ofta
liknar lågan från en masugn.