Olof Skötkonung
Blev högst 42 år.
Mynt
Kung Olov Skötkonungs mynt präglat efter engelsk förebild på 990-talet. Myntets diameter är cirka 2 centimeter. Liknande mynt präglades vid samma tid av den danske kungen Sven Tveskägg och den norske kungen Olav Tryggvason. (Vikingaliv, Dick Harrison)
Far:
Mor:
Född:
980.
Död:
1022.
Barn med Edla of Vendeln (980 - 1020)
Barn:
Äktenskap med Estrid of Mecklenburg (985 - 1032)
Vigsel:
1000.
Barn:
Noteringar
Olof Skötkonung
Kung i Svealand och Götaland, Svitjod ca 995-1022.
Far:
Erik Segersäll Björnsson (930 - 995)
Mor:
Sigrid Storråda Tostesdotter (945 - 1013)
Född:
980 Skara, Husaby, Svitjod 1)
Döpt:
1008 Skara, Husaby, Svitjod 2)
Död:
1022 Skara, Husaby, Svitjod 3)
Bar
Familj med: Edla of Venden (980 - 1020)
Förhållande:
997 Svitjod 1)
Barn:
1. Astrid of Svitjod (997 - e 1036)
2. Emund the Old of Svitjod (998 - 1066), medkung i Svitjod 1050-1060.
3. Holmfrid of Svitjod (999 - )
Bar
Familj med: Estrid of Mecklenburg (985 - 1032)
Vigsel:
1000 1)
Barn:
4. Ingegerd Irina of Svitjod (1000 - 1050)
5. Anund Jakob Kolbränna of Svitjod (1007 - 1050), kung i Svitjod ca 1022-1050.
Bar
Noteringar
Noteringar
Den förste kung som man med säkerhet vet regerade över ett större område, som kan ha omfattat både Svealand och Götaland, var Olof Skötkonung. (Vikingaliv, sid 321, Dick Harrison)
Anund Jakob var son till Olofs gemål Estrid, med vilken kungen också hade dottern Ingegärd. Men innan han gifte sig med Estrid hade han redan fått tre barn, Emund, Astrid och Holmfrid, med en frilla som hette Edla och som var dotter till en hövding i Vendland. Det var också till detta land vid södra Östersjökusten, som Emund skickades för att uppfostras av sin mors släktingar, säger sagorna, och där höll han inte fast länge vid kristendomen. (Sveahövdingens budskap, 135, Mats G Larsson)
Adam av Bremen, Saxo Grammaticus och de isländska sagoberättarna var utsocknes män och är inte alltid sanningsvittnen, men utan dem skulle Sveriges historia före 1200-talet ha varit nästan blank. En knapphändig kungalista som är fogad till äldre Västgötalagen och lämnar några små notiser om potentaterna i landet från och med Olov Skötkonung är det vidlyftigaste inhemska vittnesbördet om händelser i Sverige i de dagar då man ute i Europa målade miniatyrer, upprättade universitet och byggde katedraler. Till Sverige kom medeltidens internationella kultur senare än till något annat land inom den romerska kyrkans maktområde. Danmark och i viss mån även Norge hade mansåldrars försprång, och Saxos berättarglada bok med alla dess bärsärkarhistorier är skriven på det elegantaste latin. (En nordisk kronologi, Alf Henrikson)
Olov Skötkonung var den förste kristne kungen i Sverige. Han antas ha varit döpt redan vid sitt trontillträde år 995. Den tradition som påstår att han skulle ha döpts vid Husaby källa år 1008 anses numera vara ohistorisk. (Statens historiska museum, Lars G. Holmblad)
Olov Skötkonung deltog år 1000 vid sjöslaget vid Svolder (låg sannolikt vid Ven i Öresund) tillsammans med danerkungen Sven Tveskägg och de norska jarlarna Eirik och Svein. De överföll norske kungen Olav Tryggvassons flotta och Olav Tryggvasson stupar och segerherrarna delar Norge mellan sig. Viken (området runt Oslofjorden) kom att ligga under danerkungen, Ranrike (Bohuslän) under sveakungen medan Eirik och Svein styrde i Tröndelag och Hålogaland (Nordland) som danerkungens jarlar. Tillägget Skötkonung betyder sannolikt skattkonung och är belagt först på 1200-talet. Fram till ca 1020 präglas ett stort antal mynt i Sigtuna i Olof Skötkonungs namn. (När hände vad, Rosborn, Schimanski m.fl.)
Att peterspenningen infördes i Sverige genom kyrkomötet i Linköping 1152 är en hävdvunnen åsikt. Olaus Petri säger emellertid i sin krönika att den infördes av Olof Skötkonung, som ju levde mer är ett århundrade tidigare, och de som i våra dagar har intresserat sig för saken tycks luta åt ungefär samma mening. Man säger att det vore märkligt om det kristnade Sverige skulle ha undsluppit kyrklig skatt ända till 1152 och anser det sannolikt att vad som beslöts i Linköping endast utgjorde en bekräftelse och en påminnelse. (En nordisk kronologi, Alf Henrikson)
Olov Skötkonung var gift med en kristen kvinna, Estrid, och hade med henne en son, Anund Jakob, och en dotter Ingegerd. Dessutom hade han två barn, Emund och Astrid, med den vendiska hövdingadottern Edla, som han hade hemfört som krigsbyte. (Den svenska historien, Bonnier Lexikon)
I sagorna kan vi kanske skönja en del av den process, som ledde till att Västergötland kom att ingå i svearnas välde; en process som kan ha byggt på äktenskapsförbindelser och i vilken Erik Segersäll åter framstår som mannen bakom verket. Men kanske var det i så fall hans son Olof som ärvde hövdingadömet i de bägge landsdelarna - Svitjod efter sin far och Västergötland efter sin mor Sigrid Storråda. Och när Olof sedan fördrevs från sitt fäderneärvda rike tog han sin tillflykt till det landskap han ärvt på mödernet. (Svitjod,167-168, Mats G. Larsson)
Swedish king, son of Erik Segersäll. Olof was the first king, which demonstrably was king of both the Swedes and the Götar (the people living in southern and western Sweden, above all in the two landscapes Östergötland and Västergötland, sometimes mentioned as Geates). When Erik Segersäll had driven Svein Forkbeard out of Denmark, Olof joined Svein in the struggle against Olav Tryggvason of Norway. When Olav fell, in the battle at Svolder, Olof obtained a territory with parts from the Trondheim district and the land between Svinesund and Göta river. Hostilities arised between king Olof and king Olav. After he was baptized around 995, Olof stayed Christian until his death. The pagan religion was so powerful that the united realm was divided, Olof had to confine himself to be king of the district Västergötland. He is also known to posterity for being the founder of Swedens first bishopric in Skara and that he was the first Swedish king to mint coins. (Viking Heritage)
Under senare delen av 970-talet var sveariket fördelat mellan Erik, Uppsalakungen, och hans bror Olof, Adelsökungen. Efter broderns död tog Erik över Olofs andel, tvingade den rätte arvingen brorsonen Björn ut ur landet, och blev därmed ensam härskare. Sedan, efter att ha avvecklat Birka, grundade han en egen stad, Sigtuna. Den nya staden var tänkt som ett centrum för det framtida kristna sveariket. Eriks son och efterträdare, Olof Skötkonung, följde faderns linje och betraktade Sigtuna som sveakungarnas huvudort. Staden visade sig vara livsduglig, men den förmådde inte ersätta Gamla Uppsala som rikets centrum. Till slut förstod Olof att om svearna skulle konvertera, måste han skaffa ett fotfäste för den kristna religionen i Gamla Uppsala. Olof var kristen redan vid kungavalet, men först 1008 mottog han och hans två söner dopet från missionen, som sändes från Polen av den saxiske biskopen Bruno av Querfurt. Bruno noterade att vid ett och samma tillfälle blev tusen personer från sju distrikt kristna, men det dröjde inte länge förrän ett uppror satte stopp för missionsarbetet. Orsaken till upproret var troligen Olofs försök att tvinga Uppsalatinget att genomföra ett kultbyte eller att skapa ett biskopssäte i Gamla Uppsala. Historien med Anund upprepades ännu en gång - svearna vägrade att låta kungen få sin vilja fram. De erbjöd emellertid Olof en kompromiss. Han fick fortsätta att vara sveakung under förutsättning att han bedrev sin kristna verksamhet i Västergötland. Uppenbarligen fanns det inga hinder för en sveakung att vara kristen så länge de åtaganden som gjordes vid kungavalet följdes till punkt och pricka. (Tio uppsatser om Gamla Uppsala, Wladyslaw Duczko, 2000)
Bar
Källor
1)
Beräkning
2)
Ända från Vendelkråka, Alf Henrikson
3)
Royal Genealogical Data, Hull, England
Mynt
Kung Olov Skötkonungs mynt präglat efter engelsk förebild på 990-talet. Myntets diameter är cirka 2 centimeter. Liknande mynt präglades vid samma tid av den danske kungen Sven Tveskägg och den norske kungen Olav Tryggvason. (Vikingaliv, Dick Harrison)
<< Startsida
Bar
© Forskning av: Björn Espell, Frösön, Jämtland. Uppdaterad 2009-11-14.